I går hade vi minnes-stund för pappa  i St, Markus kapell på västra kyrkogården i Göteborg.
Det var en kall och grå dag. Det räckte inte med att man frös inombords, vinden blåste och
kylan ven runt kroppen.
Vi som skulle vara med på minnesstunden samlades i ett litet rum intill kapellet. Där kom mina kusiner som jag inte sett sedan jag var liten. Pappas bror och fru,några av pappas kollegor. Klockan två välkomnades vi in i kapellet kanske den svåraste stunden att se kistan och veta att där ligger min pappa i alla fall hans kropp. Hjärtat slog extra snabbt och en konstig värme spred sig genom kroppen. jag som frös nyss. I mina öron klingade Vivaldi. Kistan var så fin som vi valt den var vit med Linneor runt om. Jag hoppas du ligger mjukt och fint i den och att allt det onda har försvunnit. Runt kistan fanns lite olika blomsteruppsatser. Officianten pratade om hur en borglig minnesstund kan gå till. Sedan började Gritt som hon heter berätta om pappas liv. Hon hade tidigare ringt mig ocj jag hade berättat lite om pappa. Det var så fint det hon berättade. Hade hon träffat min pappa?   Nästa musikstycke var Tears in heaven.
Tårarna trillade ner för mina kinder. Pappa tyckte du om Tears in heaven?Gritt läste också en dikt av Karin Boye.Så kom så skimrande var aldrig havet.Efteråt skulle jag gå fram för att läsa en vers som Lasse Berghagen skrivit. Jag hade inte berättat det här för någon, jag visste inte om jag skulle klara av det. Jag hade en chans nu, den kom aldrig mer tillbaka skulle jag orka? "Pappa här skiljs våra vägar rösten bröts och jag var tvungen att samla nytt mod för att kunna fortsätta
Här skiljs våra vägar i livet
men du lät mig tidigt förstå
I stjärnorna står det skrivet
tillsammans för alltid ändå

När natten så stilla sig sänker
finns tystnadens tomhet hos mig
Och likt den klaraste stjärna som blänker
så stark är min kärlek till dig

Du är för alltid en del av mig
som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus som en hälsning till dig
som en bro över mörka vatten

Du är för alltid en del utav mig
så fjärran men ändå så nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är för alltid en del utav mig

-Lasse Berghagen-       

Gritt läste sedan en dikt av Bo Setterlind som handlade om döden. Den var så fin.
Minnesstunden avslutades med Candle in the wind.
Så var det dags att lämna kapellet. När vi kom ut kändes det lite bättre. Vi körde till Sliotskogen för att äta landgång och tårta. Vi var hemma igen vid sextiden, jag var alldeles slut.
Dagen efter var det upp tidigt ut med Wilma och iväg till jobbet. Tur att jag har jobbet där hinner jag inte tänka så mycket om det som rör mig och min familj.
Livet måste gå vidare och vi som lever måste ta vara på varje stund.
En sak är jag säker på att pappa hade tyckt att minnesstunden var fin.